Rättsliga ramar för regelgivning
Vad du som offentlig aktör behöver ta hänsyn till vid regelgivning, det vill säga de regler som gäller för själva regelgivningen.
Normgivningsmakten
Normgivningsmakten är en juridisk och statsvetenskaplig term för hur rättsregler tillkommer och vem som får besluta om vad. Normgivningsmakten regleras i 8 kap. regeringsformen (RF). RF föreskriver normgivningsmakt på olika områden åt riksdag och regering samt till kommuner och förvaltningsmyndigheter efter delegation. Den som arbetar med regelgivning behöver förstå ramarna för den normgivningsmakt som är aktuellt vid det givna tillfället. Grundprincipen är att allmänna rättsregler beslutas av riksdagen genom lag. Riksdagen kan delegera normgivningsmakt till regeringen, som i sin tur har möjligheten att delegera normgivningsmakt till förvaltningsmyndigheter. Regeringen har även en egen normgivningsmakt direkt från RF, för föreskrifter som inte enligt grundlag ska meddelas av riksdagen (regeringens restkompetens).
Det är svårt att kortfattat summera vilken typ av normgivning som behöver utfärdas genom lag, vad riksdag eller regering kan göra med stöd av delegation från riksdagen eller vad som ryms inom regeringens restkompetens. Det går inte att delegera normgivningsmakt utan uttryckligt stöd i lag eller bemyndiganden (SOU 2008:42, Normgivningsmakten). Det innebär att en myndighet (förvaltningsmyndighet, kommun eller region), regering och riksdag endast kan besluta om nya författningar och författningsändringar som de har rättsliga mandat och befogenheter för.
Regelgivning måste alltid hållas inom den rättsliga ram som redan finns. Vid regelgivning ska hänsyn tas till överordnade författningar, samt till befintliga regelverk och föreskrifter inom angränsande områden. Myndigheter med angränsande områden bör samverka så att lika syften och ändamål regleras lika, en princip som bör genomsyra all regelgivning.
Sådant som redan är reglerat ska inte regleras igen, man får alltså inte dubbelreglera någonting. Det är relevant att ta reda på och ha kunskap om hur författningarna hänger ihop eftersom att en förändring i ett regelverk kan få oanade och kanske även oönskade konsekvenser i ett annat. Vid normgivning bör övervägas om en särreglering överhuvudtaget behövs och i så fall vilken detaljeringsgrad och vilken normgivningsnivå som är nödvändig i just det aktuella sammanhanget, exempelvis för att skapa ett tillräckligt integritetsskydd. En utgångspunkt bör vara att detaljeringsgraden inte ska gå utöver vad som är nödvändigt och att normgivningsnivån bör väljas för att skapa så stor flexibilitet som är möjligt med bibehållet skydd för individers integritet.
Regelgivaren måste balansera regelverkens syften och ändamål, och eftersträva författningar där flera olika, och ibland motstridiga, syften och ändamål tas tillvara på ett lämpligt sätt. Ett exempel är att hantering av personuppgifter regleras i flera olika författningar, bland annat dataskyddsförordningen, grundlagen (RF) och den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (EKMR). Dessa regler lämnar dock ett stort manöverutrymme, varvid regelgivaren kan behöva beakta och vikta relevanta syften och ändamål mot varandra vid utformningen av författningen. Ett annat exempel är försöka eftersträva en enhetlig begreppsanvändning (begreppsharmonisering) som tar sin utgångspunkt i de begrepp som används i överordnade författningar. Enhetlig begreppsanvändning kan underlätta regelgivning, samt skapa förståelse i tillämpningen då samma begrepp betyder samma sak i en viss given situation.
Läs mer om regelgivningen
Konsekvensutredningar och remissförfarandet
För förvaltningsmyndigheter under regeringen ska förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning tillämpas. Enligt 6 § i förordningen ska en konsekvensutredning exempelvis innehålla en beskrivning av problemet och vad man vill uppnå (p. 1), uppgifter om vem som berörs av regleringen (p. 3) och en bedömning om regleringen överensstämmer med eller går utöver skyldigheter som följer av Sveriges medlemskap i EU (p. 6). Tillväxtverket beskriver behovet av konsekvensutredningar på följande vis:
Konsekvenserna av alla åtgärder som staten vidtar ska utredas i den utsträckning det behövs för att säkerställa att samhällets intressen tillgodoses. En konsekvensutredning syftar till att ge en så god bild som möjligt av på vilket sätt förslaget påverkar samhället. Den ska bland annat redogöra för vilket problem som behöver åtgärdas (eller vilket annat mål som ska uppnås), vilka alternativa åtgärder som finns tillgängliga, och ska utreda vilka effekter, såväl nyttor som kostnader, som förslaget väntas ha. Ytterst är avsikten att en konsekvensutredning ska redovisa om den totala samhällsnyttan som förslaget medför är större än de totala kostnaderna för samhället. I det enskilda fallet kan det finnas praktiska begränsningar för hur långt det går att komma i en sådan analys.
Innan ett förslag på en författning tas för beslut skickas det på remiss. Såväl myndigheter, kommuner och regioner, organisationer och andra intressenter kan bli tillfrågade att lämna synpunkter på ett förslag. Syftet med att remittera ett förslag är att få lämna synpunkter på förslaget, att få veta vad de som berörs tycker samt vilket stöd ett förslag har. Remissförfarandet är centralt vid utformandet av regelverk. Detta gäller för olika typer av regelverk, såsom lagförslag och myndigheters föreskrifter.
Språkliga krav
Det finns språkkrav som ska uppfyllas vid regelgivning. Kravet på ett vårdat, enkelt och begripligt språk samt övriga krav på myndigheters språkanvändning följer av språklagen (2009:600) och av förvaltningslagen (2017:900). Den juridiska innebörden av exempelvis begrepp får dock inte gå förlorad vid klarspråksbearbetning.
EU:s förordningar och direktiv
Sveriges inträde i EU innebär att Sverige överlåtit beslutsrätt till unionen i vissa frågor. En konsekvens av detta är att när EU vidtagit lagstiftningsåtgärder inom områden där unionen har kompetens så styr dessa lagstiftningsåtgärder om och hur Sverige kan anta författningsbestämmelser om samma sak eller inom samma område. Många rättsregler som gäller och tillämpas i Sverige härrör från EU-rätten, antingen i form av direktiv som implementerats i svensk rätt eller genom direkt tillämpliga förordningar. EU-rätten utgör därmed en yttre ram som måste beaktas vid regelgivning.
Inom digitaliseringsområdet finns det redan flera EU-rättsakter som är relevanta vid regelgivning. Bland dessa kan särskilt nämnas dataskyddsförordningen, öppna data-direktivet och flera kommande lagstiftningar avseende artificiell intelligens (AI) och data.
Ditt svar hjälper oss att förbättra sidan
Senast uppdaterad: