Samhällskontrakt i digital
samhällsomställning

Rapporten visar att industrisamhällets samhällskontrakt byggde på standardisering, hierarkisk förvaltning, generella välfärdslösningar och hög tillit till att staten fördelar resurser, fattar beslut och upprätthåller rättvisa inom relativt stabila institutionella ramar. Den digitala samhällsomställningen förändrar dessa villkor. Datadelning, interoperabilitet, plattformar, livshändelsebaserade tjänster och AI gör det möjligt att erbjuda mer proaktiva, precisa och personcentrerade offentliga tjänster, men skapar samtidigt nya frågor om insyn, kontroll, rättssäkerhet, ansvarsfördelning och individens ställning i relation till staten. Rapporten argumenterar därför för att samhällskontraktet inte bör förstås som brutet eller ersatt, utan som gradvis omförhandlat.

Ett centralt argument i rapporten är att individen i ett digitalt samhällskontrakt inte längre bara är mottagare av tjänster eller föremål för datainsamling, utan i ökande grad blir aktiv bärare av data, rättigheter och agens. Förflyttningen går från datadelning om individen till datadelning med och av individen. Det öppnar för egenmakt, bättre service och minskad administrativ börda, men bara om utvecklingen kombineras med starka rättighetsskydd, ändamålsstyrning, tillgänglighet, antidiskriminering och möjlighet till mänsklig kontakt och överprövning. Legitimitet i den digitala eran kan därför inte bygga enbart på traditionell institutionell tillit, utan måste i högre grad stödjas av bevisbar praxis genom loggning, spårbarhet, förklarbarhet, nyttorevision och tydliga ansvarskedjor.

Rapporten visar också att förändringen inte sker inom ett enda område utan tvärs över flera delar av samhällskontraktet: demokrati och delaktighet, rättsstat och förvaltning, välfärd, ekonomi och trygghetssystem, säkerhet och resiliens, miljö och hållbarhet samt kultur. I samtliga dessa områden uppstår ett liknande mönster där gamla institutioner och regelverk lever kvar, medan medborgarnas förväntningar och teknikens möjligheter förändras snabbare. Därmed uppstår glapp mellan vad systemen är byggda för och vad de nu förväntas leverera. Rapportens slutsats är att ett hållbart digitalt samhällskontrakt kräver mer än visioner, det kräver standardiserade och driftsatta byggblock, gemensam digital infrastruktur, tydligare ansvarslinjer och bättre former för uppföljning.

I de avslutande kapitlen knyts analysen till Sveriges pågående digitala samhällsomställning. Rapporten visar att frågor om data, AI, digital inkludering, gemensamma komponenter, digital identitet, datadelning, interoperabilitet och uppföljning inte längre bör ses som avgränsade teknikfrågor, utan som delar av ett nytt praktiskt samhällskontrakt. För svensk del innebär detta att till exempel digitaliseringsstrategin, AIstrategin och den gemensamma digitala infrastrukturen kan förstås som institutionella uttryck för hur staten försöker möta nya förväntningar på legitimitet, service, robusthet och delaktighet. I detta sammanhang framträder Digg och PTS som centrala aktörer: Digg i utvecklingen av förvaltningsgemensamma byggblock, standarder, datadelning och uppföljning av den digitala samhällsomställningen och PTS i arbetet med konnektivitet, robusthet, digital inkludering och faktisk tillgänglighet och
användbarhet i hela landet. Mot bakgrund av den planerade sammanslagningen från 2027, kan dessa roller förstås som kompletterande delar av en mer sammanhållen statlig kapacitet för den digitala samhällsomställningen.

Bilagorna syftar till att ge fördjupningar och analytiska verktyg för att förstå centrala begrepp, tänkbara konsekvenser och alternativa
utvecklingsvägar. Bilaga A fördjupar rapportens analys genom att visa hur samhällskontraktet förändras inom centrala samhällsområden över tid. Bilaga B använder RACI-modellen för att exemplifiera behovet av tydliga roll- och ansvarsförflyttningar. Bilaga C använder scenarier för att utforska hur olika utvecklingsvägar kan forma samhällskontraktet fram till 2035.