Rättsliga ramar för regelgivning

Normgivningsmakten

Normgivningsmakten är en juridisk och statsvetenskaplig term för hur rättsregler tillkommer och vem som får besluta om vad. Normgivningsmakten regleras i 8 kap. regeringsformen (RF). RF föreskriver normgivningsmakt på olika områden åt riksdag och regering samt till kommuner och förvaltningsmyndigheter efter delegation. Den som arbetar med regelgivning behöver förstå ramarna för den normgivningsmakt som är aktuellt vid det givna tillfället. Grundprincipen är att allmänna rättsregler beslutas av riksdagen genom lag. Riksdagen kan delegera normgivningsmakt till regeringen, som i sin tur har möjligheten att delegera normgivningsmakt till förvaltningsmyndigheter. Regeringen har även en egen normgivningsmakt direkt från RF, för föreskrifter som inte enligt grundlag ska meddelas av riksdagen (regeringens restkompetens).

Det är svårt att kortfattat summera vilken typ av normgivning som behöver utfärdas genom lag, vad riksdag eller regering kan göra med stöd av delegation från riksdagen eller vad som ryms inom regeringens restkompetens. Det går inte att delegera normgivningsmakt utan uttryckligt stöd i lag eller bemyndiganden (SOU 2008:42, Normgivningsmakten). Det innebär att en myndighet (förvaltningsmyndighet, kommun eller region), regering och riksdag endast kan besluta om nya författningar och författningsändringar som de har rättsliga mandat och befogenheter för.

Regelgivning måste alltid hållas inom den rättsliga ram som redan finns. Vid regelgivning ska hänsyn tas till överordnade författningar, samt till befintliga regelverk och föreskrifter inom angränsande områden. Myndigheter med angränsande områden bör samverka så att lika syften och ändamål regleras lika, en princip som bör genomsyra all regelgivning.

Sådant som redan är reglerat ska inte regleras igen, man får alltså inte dubbelreglera någonting. Det är relevant att ta reda på och ha kunskap om hur författningarna hänger ihop eftersom att en förändring i ett regelverk kan få oanade och kanske även oönskade konsekvenser i ett annat. Vid normgivning bör övervägas om en särreglering överhuvudtaget behövs och i så fall vilken detaljeringsgrad och vilken normgivningsnivå som är nödvändig i just det aktuella sammanhanget, exempelvis för att skapa ett tillräckligt integritetsskydd. En utgångspunkt bör vara att detaljeringsgraden inte ska gå utöver vad som är nödvändigt och att normgivningsnivån bör väljas för att skapa så stor flexibilitet som är möjligt med bibehållet skydd för individers integritet.

Regelgivaren måste balansera regelverkens syften och ändamål, och eftersträva författningar där flera olika, och ibland motstridiga, syften och ändamål tas tillvara på ett lämpligt sätt. Ett exempel är att hantering av personuppgifter regleras i flera olika författningar, bland annat dataskyddsförordningen, grundlagen (RF) och den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter (EKMR). Dessa regler lämnar dock ett stort manöverutrymme, varvid regelgivaren kan behöva beakta och vikta relevanta syften och ändamål mot varandra vid utformningen av författningen. Ett annat exempel är försöka eftersträva en enhetlig begreppsanvändning (begreppsharmonisering) som tar sin utgångspunkt i de begrepp som används i överordnade författningar. Enhetlig begreppsanvändning kan underlätta regelgivning, samt skapa förståelse i tillämpningen då samma begrepp betyder samma sak i en viss given situation.